~*Sedan jag erkände för mig själv

Ångesten susar i öronen och paniken börjar bubbla, fan ! Jag har inte tid med det här, på riktigt. Låt mig vara, försvinn. Låt mig sjunka in i min egna lilla fantasi och flyta rundor ett tag. Jag har inte varit där på veckor. 

Jag vägrade att erkänna för mig själv. Jag kunde säga att jag tyckte om dig, att jag hade känslor för dig. En crush. Jag vägrade uttala mer än så. På så sätt höll jag känslorna o schack. Det hjälpte. Tills du sa det istället. Det som gjorde så ont i hjärtat att höra för jag visste att du inte menade det på det sätt du uttalade det. Jag blev arg på dig, för du tvingade mig i den sekund att överväga om jag älskade dig eller inte. Och svaret var så simpelt. Så pass enkelt att jag slängde min spritflaska efter dig i ren frustration. Du tvingade mig erkänna tankar, känslor som jag försökt fly ett bra tag och jag har nog fortfarande idag inte riktigt "förlåtit" dig för det. Dina armar runt mig den kvällen kändes så rätt, som om de hörde hemma där. Din närhet, du luktade min parfym och du drog mig närmre dig. Så nära du bara kunde. Du mumlade fina saker och jag försökte förgäves stänga öronen för att göra det du menade som positivt mindre smärtsamt för min egen del. Jag var så kluven. Ena halvan ville tro dig, följa med på vartenda rörelse, vartenda närmande... Den andra halvan stretade emot och skrek allt vad den hade för att skydda mig. Men ju närmre du kom desto svårare blev det. När vi satt där i hytten och du försökte trycka i mig kalla pommes så gav jag efter. Jag hörde hemma hos dig. Hand i hand med din mun mot mitt huvud, min kind, min panna, min mun. Jag satt och skakade tills jag höll på att somna i din famn. Efter det var jag panikslagen resten utav resan. Jag gjorde allt för att komma undan dig, fly. Men du kom mig alldeles för nära mer än en gång. För varje gång du närmade dig mig närmade hon sig dig och drog dig på andra hållet. Jag lät henne. Jag älskar dig för mycket för att låta dig komma mig så nära när du inte är vid dina sinnes fulla bruk. Du viskade fina saker, jag bad dig gå och lägga dig. Sluta ljuga. Du sa att du inte ljög och knuffade in mig i hissen. Jag upprepade våning sju, vi befann oss på sjätte. Varför vi inte tog trapporna minns jag inte... Du tryckte på våning åtta och frågade vad jag skulle göra åt saken. Ett dolt leende och lite svordomar över vad som var ivägen. Nog med tid för mig att fly. Springa ut ur hissen och rätt in i folkmassan. Allt för att det inte skulle bli värre för mig. Jag misslyckades radikalt. Hela kvällen var ett fiasko. Ett fiasko och kaosartat drama som fick mig att inse hur farligt nära mig du är. Hur simpelt du kan leka med mina känslor. Jag hatar det. Jag försöker dagligen fly undan mina känslor. Att skriva är en del utav det. Jag får ut mina tankar, även om det bara hjälper några minuter så innebär det frihet. Jag kan andas. Några minuter innan jag bryter ihop igen utav den ena tanken och känslan värre än den andra. Men oavsett så är det värt det. Varje sekund utav frihet är paradiset.