Från det att jag vaknat tills nu i denna sekund jag skriver här har ångesten varit och hälsat på. Det har nästan varit lite värre än vanligt. Elin och Robin kom hit och vi körde en "mini-hemmafest" som muntrade upp mig lite, även om tankarna fortfarande var kvar och jag inget hellre ville än att bara sätta mig och gråta någonstans. Har så mycket att göra, orkar inte. Vill inte, hatar allting just nu. Jag vill bara sova bort allting. Är inte ens pepp på nyår. Vad är det liksom ? Jag är INTE pepp på nästan ett helt dygn utav fest ?! Är ännu mindre pepp på BB-helgen som är samma vecka. Har ingen ork till någonting. Isak tjabbar lite om att jag borde åka upp till Stockholm över nyår, men då det är jag som (som vanligt) håller i nyårsfesten här hemma så kan jag inte bara dra. Vet inte ens om jag vill. Eller jo, innerst inne vill jag det. Som om jag inte skulle vilja åka hem till Stockholm liksom ? Är bara så extremt o-pepp på allting just nu. Låt mig sova några år så får vi se sedan. Då kanske även mina känslor och tankar hade tagit en paus. Åh, så skönt !
Upptäckte idag att man (tydligen ?) kan se hur många som följer mig på ask.fm. Trodde det var runt 10 st. 55 närmare bestämt. Blev duktigt förvånad. Menmen.
Shit vad jag bara babblar på denna bloggen. Tror det behövs ett ställe där jag kan göra det utan direkta problem. Eller, jo. Problem finns det ju alltid. Namn jag inte kan skriva, grejer jag inte får skriva om etc. Men det är väl sådant man har sin dagbok till. Shit vad den inte är bortglömd. Skriver som en jag vet inte vad, överallt. Tror jag upprepar mig mer än en gång, men oftast minns jag inte det jag skrivit innan.
Har insett hur otroligt mycket jag gjorde bort mig förra helgen och ångrar allt jag inte gjorde och allt jag inte sade. Usch på allting. Tror det värsta var när vi skulle säga hejdå. Gjorde allt för att verkligen inte börja gråta eller ens tänka tanken. Det fungerade, i typ fem sekunder. Försökte stressa ifrån honom (även om jag inte ville) för jag ville inte att han skulle se mig gråta som den idiot jag är. Såg honom gå iväg och gick tillbaka till min plats på tåget för att bara bryta ihop. Fan vad jag inte ville åka. Av någon anledning tittar jag ut och får syn på att han vänt tillbaka. Försöker desperat att dölja att jag gråter för jag sitter precis mellan två fönster. Det gick käpprätt åt skogen. Kände mig så otroligt dum. Ville springa av tåget rätt in i hans famn och aldrig lämna honom. Önsketänkade. Sådant är inte bra för mig tyvärr...
Önskar fantasi, önskningar och drömmar kunde bli sanning just nu.
No comments:
Post a Comment