Jag blir förvirrad över mig själv. Ena sekunden gör jag ingenting annat än gråter, nästa skiter jag i vilket. Eller nej, det gör jag ju i och för sig inte. Jag utfärdar en ständig kamp, men vissa gånger gör jag det i total tystnad. Denna helgen har varit sådan. Det är länge sedan det var så sist. Jag brukar vara ett vattenfall vad gäller att gråta när jag inte mår bra egentligen, men just nu kan jag inte. Det är som om tårarna tagit slut helt plötsligt. Kan de göra det ?
Har känt mig tom hela helgen samtidigt som jag bråkat med mig själv. Det blir värre och värre för hela tiden. Mitt mål i fredags var att jag inte skulle minnas mina känslor. Well, sagt och gjort. Minns inte ett skit. Vaknade upp i min egen säng tidigt i lördags morse helt blåslagen efter kvällens bravader. Jag glömde. Jag glömde allt, jag glömde honom, om än bara för en kväll. Jag lyckades glömma. Fyfan vad skönt det var !
Ibland önskar jag att det blivit av att jag och Jannica åkt till Cypern. Att jag aldrig befann mig på Sweden Rock, att jag aldrig fastnade i varken det här eller allt med P som var innan. Jag önskar att hela Cypern-jobbet faktiskt hade hänt. 7 - 9 bekymmerslösa månader på Cypern med min allra bästa vän. Kan man vara lyckligare ? Om vi åkt hade jag dock (kanske) aldrig återfått kontakten med Mizu, vilket är något jag inte ångrar. Och jag har fått lära känna fantastiska människor på senaste. Men ibland kan jag bara inte låta bli att tänka på hur allting hade blivit om han och jag aldrig hade träffats.
Jag är så kluven. Jag är singel (haha, låter så hemskt att skriva ensam, så skriver singel) men jag har varit korkad nog att ge bort mitt hjärta till någon och då kan jag inte se åt någon annans håll, hur mycket jag än vill. Jag blir inte kär, jag får en crush på någon ett litet tag, sen är det inte mer än så. Jag trodde det var lika dant denna gången. Men för varje gång vi ses blir det svårare och svårare för mig. Jag blir räddare och räddare och jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska ta mig till längre. Jag vill vara i hans närhet, jag mår bra av att vara i hans närhet, i hans armar. Med hans fingrar sammanflätade med mina, så självklart. Eller ja, självklart för mig. För jag är den som är dum nog att fatta tycke vid fel tid. För fel person. Fan vad jag bara hatar mig själv just nu för att jag tillåtit allting. Jag försökte hålla mig borta ett tag, men det gick inte. Jag är som en magnet vad gäller honom, och jag hatar det. Jag hatar att jag är så sårbar. Att jag är den som hamnat här. Varför finns det ingen "av" knapp till ens känslor ? Det hade varit så himla praktiskt.
Just nu vet jag inte om han är arg på mig eller vad, men har beslutat mig för att inte höra av mig, jag klarar inte av det just nu. Vill han mig någonting vet han hur jag nås, men tills dess håller jag mig jävligt mycket undan för just nu håller mitt huvud och mina tankar på att ha ihjäl varandra över min dumhet. Fan, att jag aldrig någonsin lär mig. Jag trivs ensam, varför gå och kära ner sig ? Förbannade Jackie, det är dumt. Otroligt korkat och dumt. Du vill inte det här, du älskar singellivet. JA ! Det gör jag, men jag kan inte rå för det här. Du är otroligt korkad, du vet att han inte ens finner något intresse i dig. Ja, det vet jag om... Men jag är korkad, förlåt mig.
Det här kommer att bli en lång natt och vilket skick jag befinner mig i imorgon är oklart, men ja. Det blir som så många sömnlösa nätter förr.
NU passar det för tårarna att komma. Var har ni varit hela helgen...
No comments:
Post a Comment