~*Um...

Har varit värsta sega på att uppdatera här. Har inte haft varken tid eller ork riktigt, det suger. Jag lever i alla fall, även om ni kanske inte trott det ! ^_^; Har firat jul tre gånger i år, fick massa roliga grejer. Har dessutom handlat hem lite grejer som jag nu som ivrigast väntar på att få hem. Bland annat en utav mina drömperuker.. *-* Hoppas er jul har varit mysig och att ni haft det roligt med mycket lussekatter, glögg och julstämning. Själv har jag inte riktigt fattat att julen är "över" om jag ska va ärlig. Tror det är mest pga det inte är någon snö här, alls. Det suger stenhårt. Det kommer snart ett längre inlägg om alla äventyr jag varit med om under tiden jag inte har uppdaterat här, Eheh~ 

Här kommer iaf lite bilder !

~*Onsdaag

Galen dag idag... Orkar inte skriva något längre om det just nu, är sjukt trött ! Men har umgåtts med först Magda och sen Jennifer x2 ! Julshoppade i två timmar med Jennifer innan Mizu (Jennifer #2) kom hit och den andra Jennifer åkte hem. x3 Har suttit och snackat skit typ hela kvällen och natten. Myyyyyyys ! <3 

Btw så åt jag och Magda thai-mat till frukost idag. Såååååå bra start på dagen ! Friterade bläckfiskringar i sötsur sås, gaah ! *-* <3 

Nu ska jag sova en stund innan jag ska gå upp en runda för att säga hejdå till min superfina Mizu för att sen gå och lägga mig igen. >.< 

Nattiiii~ ! <3

~*Sedan jag erkände för mig själv

Ångesten susar i öronen och paniken börjar bubbla, fan ! Jag har inte tid med det här, på riktigt. Låt mig vara, försvinn. Låt mig sjunka in i min egna lilla fantasi och flyta rundor ett tag. Jag har inte varit där på veckor. 

Jag vägrade att erkänna för mig själv. Jag kunde säga att jag tyckte om dig, att jag hade känslor för dig. En crush. Jag vägrade uttala mer än så. På så sätt höll jag känslorna o schack. Det hjälpte. Tills du sa det istället. Det som gjorde så ont i hjärtat att höra för jag visste att du inte menade det på det sätt du uttalade det. Jag blev arg på dig, för du tvingade mig i den sekund att överväga om jag älskade dig eller inte. Och svaret var så simpelt. Så pass enkelt att jag slängde min spritflaska efter dig i ren frustration. Du tvingade mig erkänna tankar, känslor som jag försökt fly ett bra tag och jag har nog fortfarande idag inte riktigt "förlåtit" dig för det. Dina armar runt mig den kvällen kändes så rätt, som om de hörde hemma där. Din närhet, du luktade min parfym och du drog mig närmre dig. Så nära du bara kunde. Du mumlade fina saker och jag försökte förgäves stänga öronen för att göra det du menade som positivt mindre smärtsamt för min egen del. Jag var så kluven. Ena halvan ville tro dig, följa med på vartenda rörelse, vartenda närmande... Den andra halvan stretade emot och skrek allt vad den hade för att skydda mig. Men ju närmre du kom desto svårare blev det. När vi satt där i hytten och du försökte trycka i mig kalla pommes så gav jag efter. Jag hörde hemma hos dig. Hand i hand med din mun mot mitt huvud, min kind, min panna, min mun. Jag satt och skakade tills jag höll på att somna i din famn. Efter det var jag panikslagen resten utav resan. Jag gjorde allt för att komma undan dig, fly. Men du kom mig alldeles för nära mer än en gång. För varje gång du närmade dig mig närmade hon sig dig och drog dig på andra hållet. Jag lät henne. Jag älskar dig för mycket för att låta dig komma mig så nära när du inte är vid dina sinnes fulla bruk. Du viskade fina saker, jag bad dig gå och lägga dig. Sluta ljuga. Du sa att du inte ljög och knuffade in mig i hissen. Jag upprepade våning sju, vi befann oss på sjätte. Varför vi inte tog trapporna minns jag inte... Du tryckte på våning åtta och frågade vad jag skulle göra åt saken. Ett dolt leende och lite svordomar över vad som var ivägen. Nog med tid för mig att fly. Springa ut ur hissen och rätt in i folkmassan. Allt för att det inte skulle bli värre för mig. Jag misslyckades radikalt. Hela kvällen var ett fiasko. Ett fiasko och kaosartat drama som fick mig att inse hur farligt nära mig du är. Hur simpelt du kan leka med mina känslor. Jag hatar det. Jag försöker dagligen fly undan mina känslor. Att skriva är en del utav det. Jag får ut mina tankar, även om det bara hjälper några minuter så innebär det frihet. Jag kan andas. Några minuter innan jag bryter ihop igen utav den ena tanken och känslan värre än den andra. Men oavsett så är det värt det. Varje sekund utav frihet är paradiset. 

~*Måndag var det va ?

Från det att jag vaknat tills nu i denna sekund jag skriver här har ångesten varit och hälsat på. Det har nästan varit lite värre än vanligt. Elin och Robin kom hit och vi körde en "mini-hemmafest" som muntrade upp mig lite, även om tankarna fortfarande var kvar och jag inget hellre ville än att bara sätta mig och gråta någonstans. Har så mycket att göra, orkar inte. Vill inte, hatar allting just nu. Jag vill bara sova bort allting. Är inte ens pepp på nyår. Vad är det liksom ? Jag är INTE pepp på nästan ett helt dygn utav fest ?! Är ännu mindre pepp på BB-helgen som är samma vecka. Har ingen ork till någonting. Isak tjabbar lite om att jag borde åka upp till Stockholm över nyår, men då det är jag som (som vanligt) håller i nyårsfesten här hemma så kan jag inte bara dra. Vet inte ens om jag vill. Eller jo, innerst inne vill jag det. Som om jag inte skulle vilja åka hem till Stockholm liksom ? Är bara så extremt o-pepp på allting just nu. Låt mig sova några år så får vi se sedan. Då kanske även mina känslor och tankar hade tagit en paus. Åh, så skönt !

Upptäckte idag att man (tydligen ?) kan se hur många som följer mig på ask.fm. Trodde det var runt 10 st. 55 närmare bestämt. Blev duktigt förvånad. Menmen.

Shit vad jag bara babblar på denna bloggen. Tror det behövs ett ställe där jag kan göra det utan direkta problem. Eller, jo. Problem finns det ju alltid. Namn jag inte kan skriva, grejer jag inte får skriva om etc. Men det är väl sådant man har sin dagbok till. Shit vad den inte är bortglömd. Skriver som en jag vet inte vad, överallt. Tror jag upprepar mig mer än en gång, men oftast minns jag inte det jag skrivit innan.

Har insett hur otroligt mycket jag gjorde bort mig förra helgen och ångrar allt jag inte gjorde och allt jag inte sade. Usch på allting. Tror det värsta var när vi skulle säga hejdå. Gjorde allt för att verkligen inte börja gråta eller ens tänka tanken. Det fungerade, i typ fem sekunder. Försökte stressa ifrån honom (även om jag inte ville) för jag ville inte att han skulle se mig gråta som den idiot jag är. Såg honom gå iväg och gick tillbaka till min plats på tåget för att bara bryta ihop. Fan vad jag inte ville åka. Av någon anledning tittar jag ut och får syn på att han vänt tillbaka. Försöker desperat att dölja att jag gråter för jag sitter precis mellan två fönster. Det gick käpprätt åt skogen. Kände mig så otroligt dum. Ville springa av tåget rätt in i hans famn och aldrig lämna honom. Önsketänkade. Sådant är inte bra för mig tyvärr...

Önskar fantasi, önskningar och drömmar kunde bli sanning just nu.

~*Att inte kunna gråta

Hela min helg har varit ett helvete rent ut sagt på känslofronten. Jag klarar helt enkelt inte av det, hur mycket jag än vill. Hur mycket jag än försöker att inte tänka så går de (tyvärr) inte direkt bra.

Jag blir förvirrad över mig själv. Ena sekunden gör jag ingenting annat än gråter, nästa skiter jag i vilket. Eller nej, det gör jag ju i och för sig inte. Jag utfärdar en ständig kamp, men vissa gånger gör jag det i total tystnad. Denna helgen har varit sådan. Det är länge sedan det var så sist. Jag brukar vara ett vattenfall vad gäller att gråta när jag inte mår bra egentligen, men just nu kan jag inte. Det är som om tårarna tagit slut helt plötsligt. Kan de göra det ?

Har känt mig tom hela helgen samtidigt som jag bråkat med mig själv. Det blir värre och värre för hela tiden. Mitt mål i fredags var att jag inte skulle minnas mina känslor. Well, sagt och gjort. Minns inte ett skit. Vaknade upp i min egen säng tidigt i lördags morse helt blåslagen efter kvällens bravader. Jag glömde. Jag glömde allt, jag glömde honom, om än bara för en kväll. Jag lyckades glömma. Fyfan vad skönt det var !

Ibland önskar jag att det blivit av att jag och Jannica åkt till Cypern. Att jag aldrig befann mig på Sweden Rock, att jag aldrig fastnade i varken det här eller allt med P som var innan. Jag önskar att hela Cypern-jobbet faktiskt hade hänt. 7 - 9 bekymmerslösa månader på Cypern med min allra bästa vän. Kan man vara lyckligare ? Om vi åkt hade jag dock (kanske) aldrig återfått kontakten med Mizu, vilket är något jag inte ångrar. Och jag har fått lära känna fantastiska människor på senaste. Men ibland kan jag bara inte låta bli att tänka på hur allting hade blivit om han och jag aldrig hade träffats.

Jag är så kluven. Jag är singel (haha, låter så hemskt att skriva ensam, så skriver singel) men jag har varit korkad nog att ge bort mitt hjärta till någon och då kan jag inte se åt någon annans håll, hur mycket jag än vill. Jag blir inte kär, jag får en crush på någon ett litet tag, sen är det inte mer än så. Jag trodde det var lika dant denna gången. Men för varje gång vi ses blir det svårare och svårare för mig. Jag blir räddare och räddare och jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska ta mig till längre. Jag vill vara i hans närhet, jag mår bra av att vara i hans närhet, i hans armar. Med hans fingrar sammanflätade med mina, så självklart. Eller ja, självklart för mig. För jag är den som är dum nog att fatta tycke vid fel tid. För fel person. Fan vad jag bara hatar mig själv just nu för att jag tillåtit allting. Jag försökte hålla mig borta ett tag, men det gick inte. Jag är som en magnet vad gäller honom, och jag hatar det. Jag hatar att jag är så sårbar. Att jag är den som hamnat här. Varför finns det ingen "av" knapp till ens känslor ? Det hade varit så himla praktiskt.

Just nu vet jag inte om han är arg på mig eller vad, men har beslutat mig för att inte höra av mig, jag klarar inte av det just nu. Vill han mig någonting vet han hur jag nås, men tills dess håller jag mig jävligt mycket undan för just nu håller mitt huvud och mina tankar på att ha ihjäl varandra över min dumhet. Fan, att jag aldrig någonsin lär mig. Jag trivs ensam, varför gå och kära ner sig ? Förbannade Jackie, det är dumt. Otroligt korkat och dumt. Du vill inte det här, du älskar singellivet. JA ! Det gör jag, men jag kan inte rå för det här. Du är otroligt korkad, du vet att han inte ens finner något intresse i dig. Ja, det vet jag om... Men jag är korkad, förlåt mig.

Det här kommer att bli en lång natt och vilket skick jag befinner mig i imorgon är oklart, men ja. Det blir som så många sömnlösa nätter förr.

NU passar det för tårarna att komma. Var har ni varit hela helgen...

Jag hatar att jag älskar dig som jag gör.

~*Kvällsångest

Det är tyst precis överallt. Utom i mitt huvud, där är kriget i full gång. Orkar inte ! Försöker att inte tänka så överdrivet mycket, det går inte superbra kan jag ju säga... Någonting håller på att äta upp mig inifrån, jäääävligt långsamt. Önskar det kunde vara tyst någon gång. 

Fan vad jag saknar hur det var innan. Innan jag började få känslor, de som enbart är ivägen. Innan jag erkände det för dig, eller ens för mig själv. Men självklart måste jag vara så otroligt korkad och falla för helt fel människa vid fel tid och fel plats. Bara skjut mig already eller något. Varför måste allting vara så komplicerat ?~ Varför inte bara "Hej, jag gillar dig. Väldigt mycket. Väldigt väldigt mycket. Jag råkar älska dig." "Åh, kom hit !" Nejmen. Usch vad jag kollar alldeles för mycket på sådana där romantiska jävla filmer. 

Jag saknar när vi var ensamma vakna. Vi låg på varsin sida utav soffan med massa kuddar och täcken och såg på Romeo & Juliet hemma hos mig. Hand i hand, dina fingrar sammanflätade med mina. Så självklara, så... Rätt. I alla fall för mig. Åh snälla någon vrid tillbaka tiden. Jag var lycklig då, mer än lycklig. Sista kvällen innan du åkte. En puss på kinden var det som var meningen. Det var så långt jag kunde sträcka mig. Det gick snett. Din mun så nära min, jag blir lite smått galen. 

Kan inte alla som skriker i mitt huvud hålla käften ?! 

Jag duger helt enkelt inte. Jag är inte tjejen man går ut med, har aldrig varit och kommer nog aldrig att bli. Men en sak är jag helt säker på... Jag älskar dig, och för varje dag som går blir det värre och värre för mig. Jag vill ha kvar dig i mitt liv för alltid. Men om det redan nu är såhär svårt att vara din vän vill jag inte ens tänka på hur det kommer vara om ett tag. 

Just shut up and kiss me already..... 

~*Känslor...

~*Lördag i joggingbyxor

Har varit vaken sen åtta i morse, är sjukt trött ! Festade borta hos Alexandra igår med massa folk, minns dock ingenting förutom att jag vid något tillfälle låg i Alexandras badkar. Fick skjuts hem vilket var sjukt illa för det är typ tio minuters gångavstånd hem. Hittade diverse videos på min telefon idag som jag låg och skrattade åt någon timme i morse. Jises christ ! Blir inget mer festande för mig på ett bra tag nu alltså. Jag tål absolut inte turkisk peppar har jag märkt. Det flippar ur totalt varje gång jag ens tänker tanken på det. 

Nu har det kommit massa folk hit också för vi ska fira min lillasyster som fyllt 19. Sitter och degar i ena änden av soffan i joggingbyxor. Lillasyster sitter lika dant i andra änden. Vill ha pizza, bläh på allt. Är helt skakis också, tror seriöst att jag fortfarande är full. Tvii ! Langar en bild på sminket från igår~ 

~*Brutalt uppvaknande

Låg otroligt skön och sov. Tills Elin och Fabian kom instudsande i mitt rum och vrålade att jag skulle gå upp. Friden förstörd. ;_; När jag väl tagit mig upp ur sängen så gick de igen. 

Här är fortfarande storm och grejer och jag är så inte alls pepp på att ens lämna huset idag. Men ikväll är det ju glitter-fest så jag måste gå ut i vilket fall som. Ska först till systemet och sen bort till Alexandra. Fest i morgon också men vet inte alls om jag orkar det, vi får väl se ! 

Börjar fundera på om Gilla, Elin och Fabian har blåst bort eller så. Det är 40 minuter sen de traskade till Maxi. Äsch ! De kommer nog snart. Måste försöka vakna till. Te, here i come~ !

~*Back on track again

Har tagit tag lite i livet nu och startat om min blogg från början. Har bloggat via blogger innan, gick då under adressen jackieangelcarolinehotti. Så är det den du är ute efter har du inte klickat fel, jag har bara bestämt mig för att uppdatera det hela.

Innan jag fick tummarna ur gumpen (ehrm, fråga inte...) att fixa detta har jag mestadels hållit hus på ec, där jag fortfarande bloggar, men jag kände att jag behövde denna bloggen igen för att inte tråka ut alla stackars medlemmar med x-antal inlägg om dagen, eheh.

Klockan är i alla fall tjugo i fyra på morgonen och jag borde egentligen sova, men som vanligt är det en aning omöjligt för mig att göra det. Ångesten har hållit sig borta till stor del på senaste, men idag slog det till igen. På riktigt. Trodde att jag skulle slippa det för ett tag, men icke. Lyckades dessutom troligtvis förstöra någonting jag absolut inte ville sabba. Någonting som betyder oerhört mycket för mig... Men är man korkad och klumpig och ibland lyssnar en aning för mycket på sitt huvud så blir det så är jag rädd. Har känt mig ensam som fan sedan jag lyckades med det (tidigare idag) och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken just nu. Förvirringen är totalt och som vanligt vet jag inte riktigt hur jag burit mig åt för att vara så otroligt dum. Men det är typiskt mig.

Just nu ligger jag i min säng och lyssnar på en utav mina sorgligare spellistor på Spotify. Ska snart slänga igång ett avsnitt utav Buffy som jag ska försöka sova till, det lär väl gå åt pipsvängen det med för jag kommer fastna i det som vanligt. Men w/e. Har inget direkt viktigt att göra senare idag ändå. Eller jo, det är glitter-fest ikväll hos Alexandra. Är så otroligt opepp på att fixa mig och dra dit, men samtidigt så otroligt pepp på att festa sönder och bara glömma verkligheten för ett tag.

Nu blir det vanilj-doftljus, lussekatt, te och Buffy~